Årets sista dag...

Sista skälvande timmarna av 2011 och dags att summera året som gått. För ett år sedan, ja då var det riktig vargavinter, en vinter som höll oss i ett järngrepp månader i streck. Då när energin befann sig på bottennivå och sommarsemestern kändes obarmhärtigt långt borta hände något lika fantastiskt som oväntat.
En dag i slutet av februari stod en liten mops-kille utanför vår dörr med sitt pack och pack. Han behövde ett nytt hem och det var alldeles uppenbart att han hade för avsikt att flytta in till oss. Vi, som bara ett par månader tidigare tagit farväl av vår gammelhund Ivar som fjorton år gammal bestämt sig för att fara till himlen, var uppriktigt sagt inte helt förberedda på denna Konrad som tog vårt hem i besittning. Vi hade för länge sedan glömt hur det var att ha en fyra-årig mops med attityd, vi var ju vana vid vår sega lilla Ivar-gubbe som sov halva förmiddagarna innan han ens började fundera på att gå upp.
Men vilken energi han kom med Konrad, och med honom kom så äntligen våren, och med våren kom förhoppningarna om en fin sommar. Det blev en underbar sommar som vi till stor del tillbringade på sjön och Konrad visade sig vara lika förtjust i att bada som barnen.

Badpojken Konrad

Om man sover på kylväskan så borde väl nån fatta att man är hungrig??!

Årets kräftskiva

Flodhäst i närbild



Konrad älskar flodhästarna som är efter ett mönster ur Mia Bengtssons underbara bok.


När hösten kom ville min dotter att jag skulle virka en amigurumi åt henne som hon kunde ha med sig i skolväskan. Jag som knappt hållit i en virknål innan dess var plötsligt helt fast, och det var så det började, denna passion för virkning. Med virkningen kom ett lugn i kroppen och med lugnet en glädje som är lite svår att förklara för dem som inte förstår det underbara med hantverk i allmänhet och virkning i synnerhet.

Lilla Fredrik, den allra första amigurumin som fick mig att fastna i virkträsket

Ett av flera tittskåp som blev julklappar

I paketet ligger en väldigt speciell julklapp

Ack, den kärleken...

Två systrar tar en paus på vårt köksbord

Och så blev det jul igen...

Nu ser jag fram emot ett nytt år med ännu mera virkprojekt och virkbeställningar och skogspromenader och utflykter på sjön. Och jag vill önska er alla ett riktigt gott nytt år!!!! och tänk på att inte ta i för mycket när ni avger era nyårslöften. Livskvalitet behöver inte vara att börja träna på gym eller att springa marathon...livskvalitet kan lika gärna vara att ibland unna sig ett varmt bad med massor av bubblor, eller en lång skogspromenad när träden precis börjat knoppas, eller en lat sommardag på en klipphäll med bara en bra bok som sällskap, eller att virka sin första amigurumi och inse att man är fast...

En promenad i solsken

Så här dagarna innan det nya året känner man att det är dags att ta tag i det här motion, så att man inte behöver stå som ett fån vid tolvslaget den trettioförsta och lova sig själv att det här året...ja det här året...ska man minsann ta och börja motionera mera. Det har varit en dipp den här hösten med förkylningar och hosta, men nu tusan är det dags att rycka upp sig och ta sig i kragen. Det känns lite overkligt att jag faktiskt sprang ett par gånger i veckan för bara tre månader sedan...vad hände liksom? För att få upp motivationen bestämde sig hela familjen för att följa med ut på en skogspromenad.





Nämen, är det inte en liten virk-kompis som sitter i solskenet och värmer sig...



Konrad älskar skogspromenader, det är det bästa han vet...



En dag i virkningens tecken...

Mellandag och dags att sluta lata oss och ta upp virknålen igen. Eftersom jag så passande fick en bok om virkade amigurumi-hundar i julklapp så tyckte Konrad att det passade alldeles utmärkt att jag virkade en Konrad junior åt honom. Självklart gjorde jag det, och möjligen blev den inte helt perfekt...men vem är å andra sidan helt perfekt?
Lill-Konrad har fått en given plats i vårt tittskåp tillsammans med resten av familjen Nyström.