Ängeln som gav sina vingar tillbaka...

Det finns en plats i himlen där änglarna bor...
Där flyger de med sina vingar från moln till moln och ser ner och vakar över oss människor...
Och ibland, när de kommer riktigt nära, kan vi förnimma dem som en känsla av ro och trygghet...

På just ett av alla dessa mjuka moln satt en ängel och funderade...

...och funderade...och funderade....

...hennes lilla hjälpängel, som förövrigt alla skyddsänglar har...kom flygandes genom molnen och blev förbryllad över att ängeln såg så fundersam ut...

"Vad står på", undrade han.
"Jo du förstår", började ängeln och såg på honom. "Det är så härligt häruppe bland molnen,  det är så kul att hoppa runt från moln till moln eller bara sväva genom regnbågen...men trots det så längtar jag så mycket efter att få leva på jorden och få bo hos något litet barn..."
"Men..."utbrast den lilla hjälpängeln, "du hör ju hemma här, änglar kan inte bo på jorden."
"Kanske inte, men jag tänkte att jag ska fråga ärkeängeln Konrad om han kan hjälpa mig".

Sagt och gjort begav de sig till ärkeängeln Konrads moln. Han lyssnade på hennes önskan och sa  till slut:
"Det var en väldigt osjälvisk önskan att få bo på jorden och vaka över ett litet barn... men det har ett högt pris, du  måste lämna tillbaka dina vingar och kan aldrig mera återvända hit som ängel..."
"Det gör ingenting, jag vet redan vilket barn jag vill bo hos, det är en liten flicka som heter Amelia och jag är alldeles säker på att jag kommer att trivas..."
"Nåväl, låt din önskan uppfyllas, och även om du inte kan behålla dina vingar så ska du få ta med dig din lilla hjälpängel,  han får vara din budbärare när det är något du behöver hjälp med, och jag ska göra allt för att hjälpa och vaka över dig och Amelia."
(Gulp...tänkte den lilla hjälpängeln, ty han var inte lika modig som skyddsängeln han skulle hjälpa)

"Det kommer gå bra", viskade hon till honom och i samma ögonblick kände hon hur hennes  ängla-vingar blev till moln och drev iväg över himlen...

I nästa stund befann hon sig på ett berg nära ett hav. Det var så vackert att det tog andan ur henne...till och med  vackrare än bland molnen...

"Låt oss sitta här en stund och bara njuta", sa hon till den lilla hjälpängeln och la en skyddande hand om hans axlar.
"Men sedan måste vi bege oss iväg...vår lilla älskade Amelia väntar på oss..."